27 - 24

Trots att vi står på noll poäng efter de inledande matcherna så är vi medvetna om att vi mött och även pressat tre bra lag. Tittar man på prestation så är vi längre fram än jag trodde att vi skulle vara när vi för mindre än två månader sedan drog igång säsongen med första upplagan av ASK -21/22. Vilhelm Ernst anslöt ännu senare till upplaga nr 2 och så sent som i fredags fick vi till en toppövergång med Simon Källström och den slutliga (?) upplagan av ASK var ett faktum.

I min värld ska vi vara nöjda att vi haft ett så pass tufft spelschema då det har gett oss mer tid att spela ihop oss till de matcher vi på pappret har större poängchans i.

Summan av kardemumman – ingen katastrof så långt och EXAKT noll risk att det går några nacksenor.

Matchen började resultatmässigt bra för oss och vi höll jämna steg med Västerås. Precis som det kommer se ut för många av Västerås motståndare såg det ganska krampaktigt ut anfallsmässigt även för oss. De gjorde det svårt för oss då de var riktigt snåla defensivt och bröt sällan den kollektiva planen för att ge sig ut på individuella äventyr.

Offensivt bjöd de inte på några överraskningarna och känslan var att vi defensivt hade bra koll på dem.

Vid ställning 9-10 åkte vi på en utvisning och i anfallet som följde skickade Västerås upp bollen på  läktaren. Sen drabbades vi tyvärr av två mindre lyckade domarinsatser som grusade en fin avslutning på första halvlek. Kenan gick efter bollen vilket bedömdes som maskning med handen upp som resultat. Ernst gjorde sedan ett snabbt, fint och regelrätt mål på genombrott som dömdes bort för stegfel vilket förvånade hela arenan.

Alla kan göra misstag och det är inga hard feelings, domarna gjorde i övrigt en fullt godkänd insats vilket säkert även Västerås håller med om. Men vi kan konstatera att 9-11 hade smakat godare än 10-10 inför slutskedet av första halvlek.

Vi drog på oss vår tredje utvisning och gick upp i ledning 3-0 i utvisningar inför halvtidsvilan. Trots det hade vi oavgjort och en känsla att vi hade mer att ge inför andra halvlek.

Halvtidsställning 12-12.

Marcus Pedersen visar vilken klasspelare han är och skjuter Västerås till ledning 15-12. Vi tar en TO och lyckas bromsa blödningen, ställning 17-15.

Sen kommer en kort med fruktansvärt tung period då vi släpper fyra raka mål på 2 min 44 sekunder till 21-15.

Vi frångår denna period våra defensiva riktlinjer och offensivt bjuder vi på två tekniska fel, vilket Västerås som förmodligen har allsvenskans högsta lägstanivå nyttjar på ett effektivt sätt.

Årets ASK har en ruggig moral och det var inte ens ett alternatv att en enda gubbe skulle vika ner sig så vi började sakta men säkert via ett offensivare försvar och släppt handbroms tugga oss ikapp.

Ställning 26-24 och ett ASK-friläge med knappa minuten kvar. Mål där och vi hade haft chans på poäng. Tyvärr gjorde Tobias Sjöberg en av flera fina parader i andra halvlek och matchen var förlorad.

När vi ändå är berört domare, och ja det är såklart okej att prata om domarna då de är lika delaktiga i produkten som motståndare, publik och hallgolv är, vill jag lyfta en grej.

De första tre matcherna i årets allsvenska har jag varit med om något jag aldrig tidigare varit med om, att en enskild spelare så konsekvent blivit berövad korrekta mål, assist, straffar och utvisningar som Jonathan Wiklund blivit. Alltid med domslut ”frikast först sen stegfel” som följd. Jag säger inte att det är enkelt, jag dömer själv på våra träningar och håller en bra dag division 3-klass. Men om någon allsvensk domare mot förmodan läser det här, vänligen låt Jonathan Wiklund spela handboll på samma villkor som alla andra. Han är en härlig kille som förtjänar att få ta tre steg.

/Charlie Röxner