30 - 33

När jag i augusti satt och spekulerade i vart säsongens poäng skulle plockas var Varberg borta en match jag rankade som en av de svårare att få med sig något hem ifrån. Efter deras två inledande förluster omvärderade jag det helt men fick revidera min omvärdering efter segrar i match 3 & 4. Känslan var att vi skulle möta ett Varberg som hittat formen, men vi hade samtidigt med oss att de blandat och gett under inledningen av årets Allsvenska. Känslan när vi stod i korridoren och skulle springa in på plan var oförskämt bra, vi såg det som minst en 50/50 match.

Efter 5 min spelade och ställning 6-0 till hemmalaget kan jag erkänna att jag för en sekund tänkte att risk för total genomklappning fanns. Oddsen var inte 50/50 längre och jag undrade hur många som tryckt i sig Amsterdam-Brownies på bussen till matchen... Snabbt insåg jag vad jag tänkte och påminde mig själv om vilka killar det finns i det här laget, världsmästare i moral. När sedan 6-1 kom kändes det faktiskt helt OK igen, nu var det ju bara 5 mål och det hade vi tuggat ikapp flera gånger tidigare under säsongen.

Hela halvleken präglades sedan av massvis med tekniska fel och när vi väl kom till bra lägen stod Carl Aronius i vägen. Om misstankar om luriga Brownies i bortalagets magar fanns borde misstanke om Redbull-överdos riktats mot Aronius för han var verkligen stekhet och överallt i mål. Trots detta gick vi till halvtidsvila med endast tre måls underläge.

Halvtid 16-13.

Andra halvlek var jämn och vi kom inte närmre än 3-4 mål. Vi fortsatte med onödiga tekniska fel och missade lägen där nog de flesta redan hade noterat mål. Trots det fortsatte vi kriga på och gav oss fan på att de skulle gå vägen. Med 10 min kvar gick vi upp på 5-1 bakåt och förtjänade kanonutdelningen som följde. Killarna snodde bollar, provocerade fram tekniska fel och det som gick igenom tog Kenan i kassen. Samtidigt fick vi äntligen hål på Aronius och vi vann sista sjättedelen med 10-4, vilket kändes extra gött efter att vi flera matcher förlorat de så viktiga slutminuterna.

Segern skrevs till komfortabla 33-30 och äntligen fick jag höra ASK:s segersång, vilken såklart var magisk! Sett till prestation är kanske inte denna match den vi förtjänat poängen mest i, men ett otroligt styrkebesked av oss att trots utebliven topprestation knipa 2p borta mot Varberg. Precis som man kan ”jobba ihop” till en utvisning tycker jag att vi jobbat ihop till dessa 2p.

Jag vill lyfta fram de som sällan lyfts fram, våra tre M6or Albin, Nisse & Jonsson som alltid sliter som djur och är ovärderliga för oss i defensiven. Även 7 mål framåt på dessa herrar bidrog stort till segern. När Nisse fick kliva av i andra halvlek pga en stukad fot satt han sig på bänken, skrek några ohörbara ord, tryckte in 5st dextrosol i käften och förklarade sedan tydligt och bestämt för mig att han var redo för spel igen. Just det personifierar årets ASK och gör mitt liv som tränare väldigt mycket enklare.

En som också ska ha beröm är Erik som stått i skuggan av Dahlman hela säsongen och inför denna match tränat begränsat pga sjukdom. Att med de förutsättningarna gå in och dra dit 4 mål, alla i kritiskt läge är imponerande!

Det tillresta supportergänget med Wille & Noah i spetsen förtjänade varenda en av de stående applåder de fick av oss i laget efter matchen. Magisk insats!

En annan sak som måste nämnas om matchen är målen som inte borde blivit godkända. Det finns en regel som som säger att man INTE får starta utanför banan innan man tar emot bollen. Tex att en kantspelare i väntan på utspel står med en fot utanför plan. För mig är denna regel kanske den mest onödiga vi har. Den är dessutom otroligt svår för två domare att hålla reda på, vilket jag verkligen har full förståelse för. MEN... nu finns regeln och när Varberg oriktigt tillåts göra 5 mål, fixa en straff och en utvising som ger dem ytterligare 2 mål så är det otroligt tungt. Alltså totalt 7 mål som aldrig skulle blivit godkända. Om Varberg hade slutat på 23 mål istället för 30 hade det såklart gjort mycket för vår målskillnad. Men nu ska jag inte vara girig utan 30-33 tar vi alla dagar i veckan och blickar framåt mot nästa utmaning.

/Charlie Röxner