38 - 35

På söndagseftermiddagen hade herrlaget begett sig till Lindesberg för ett viktigt handbollsmöte. Ska vi vara ärliga så väntade ett bottenmöte – jumbon Lindesberg mot ett Anderstorp som låg ett par platser före i tabellen. Viktiga poäng då vi vid vinst tillfälligt kunde såga av hemmalaget i botten av tabellen och istället kunna se uppåt i tabellen.

Och matchens inledning är så jämn som man kan förvänta sig. Vi gör första målet, men hemmalaget hänger på och skaffa sig ledningen med 6-4 och ASK tar timeout efter 7 minuter. Tre raka mål från Nils Mellert, Axel Dahlman och Simon Källström tar oss upp i ledningen på nytt. Vi tar ledningen och Lindesberg utjämnar, det mönstret står sig till 20 minuter in i halvleken. Runt en av våra flera utvisningar kan hemmalaget ta tillbaka ledningen och man rycker till tremålsledning med 15-12. Sedan blir det ett par anfall utan mål och Lindesberg tar timeout. Och den får vi bäst resultat av då vi knaprar in till 15-14. Hemmalaget ökar på till 16-14 innan vi får straff som tyvärr missas precis innan vi går till pausvila.

Efter pausen kommer vi ut till den andra halvleken och hoppas på att göra en uppryckning. Istället gör Lindesberg första målet och vi drar på oss en utvisning. Men trots det håller vi avståndet. Efter 36 minuter är hemmalagets ledning ”bara” 20-19. Men de får en ny bra period och bland annat tack vare en straff och en ASKutvisning kan de öka på till 25-21. Ännu en utvisning trillar in men vi lyckas spela av den utan att avståndet till hemmalaget ökar. Sedan tar vi en ny timeout och tar sats för att komma in i matchen på allvar igen. Döm av allas förvåning, och då pratar jag inte bara om ASKbänkens utan även större delen av hallen, då vi ryker på en ny utvisning då vi inte ställer upp till spel tillräckligt snabbt för att tillfredsställa domarna. Har aldrig varit med om något liknande! Luften går ur oss då vi känner att vi inte får chansen utan gång efter annan drabbas av konstigheter. Lagen byter mål med varandra och vi kommer inte nämnvärt närmre. Men vi skaffar oss ändå chansen när vi kommer upp till underläge 31-33 med fem minuter kvar. Och då får Lindesberg utvisning. Men då vinner hemmalaget denna med 2-0 istället och avgör i praktiken matchen där och då. Vid slutsignalen står det 38-35 på resultattavlan.

Resultat ljuger sällan. 38-35 talar ganska tydligt språk. Gör man 35 mål bör man ha ett bra läge att vinna matcher. Men det går ju inte att släppa in 38 mål. Analysen är ganska enkel sett ur detta ljuset. Defensiven med försvar och målvaktspel håller inte måttet. Och trots att vi gör 35 mål är vi lite för bekväma och sticker inte in näsorna i situationerna. Ser man till första halvleken har vi svårt att hitta ut till kanterna och få med bredden i anfallen. Bara under inledande kvarten har vi ett handfull bortkastade bollar och tekniska fel. Och det håller inte mot något lag i serien. Vi var på förhand förvarnade av att hemmalaget skulle komma ut laddat. Poäng senast mot Rimbo, ny tränare i Martin Preben Carlsson (vi har ju själva haft Preben hos oss så vi visste ju exakt vad vi kunde vänta oss). Dessutom hade föreningen tragiskt mist en ung eldsjäl i en olycka och man spelade för honom efter en tyst minut. Att allt detta skulle påverka matchen visste vi men kunde ändå inte få till den mentala inställningen och få ut våra kunskaper på planen. Kanske trodde man att det trots allt skulle gå lite lättare att ”hämta in poängen” och halvt om halvt ställa ut skorna? Och domarinsatsen bitvis vill jag inte ens kommentera, trots att vi förlorade. En del – underliga – situationer bjöds det på. Vi slutar där och går inte in mer på den. Nu får alla rannsaka sig själva, göra en bra träningsvecka och sedan försöka ta revansch på sig själva hemma på söndag eftermiddag.